Har suttit och grejat med bilder jag fick hem i brevlådan idag, är bilder ifrån begravningen som jag fick i uppdrag att fixa. Så jag var fotograf på begravningen kan man säga. Så nu har jag suttit och sorterat närmare 300 bilder i olika högar. Blev jättefina bilder, började gråta när jag tittade igenom dom.Efter allt som hände så mådde jag ganska dåligt och sov fruktansvärt dåligt vissa nätter. Vaknade på nätterna och grät, ibland låg jag till och med vaken i någon timme för att jag var rädd för att somna om och fortsätta på de hemska drömmarna. Men nu.. nu har jag bara drömt en gång sedan begravningen. Jag drömde att jag gick i sjukhuskorridoren och var nästan framme när dörren till rummet slogs upp, och ut kommer han. Åke då som han hette. Han va glad, jätteglad. Och när han fick syn på mig så kramade han om mig.

Då när jag vaknade grät jag, men jag kände mig lättad. För i drömmen var det som att han ville visa att han inte behövde lida mer och ville ge mig en hejdåkram, han va frisk. Så även om jag känner mig ledsen så är jag ändå lättad på något sätt. Vet att han har det bra och inte behöver lida längre. Vi ses, Åke.

Igår kväll hade jag väldigt svårt för att somna, och när jag var på väg att somna. När jag om man ska säga var hälften vaken och andra hälften sov, så kom det upp en bild i framför mig som liksom var som en dröm men ändå inte för det kändes som jag ändå var vaken. En bild som kommit upp väldigt mycket det senaste och som gör att jag ibland sover extremt dåligt på nätterna och ibland vaknar med tårar rullandes på mina kinder.

Jag stod i en hiss med tomma väggar, visste inte hur jag kommit dit eller var jag befann mig. Det var inte förrän hissen stannade, dörrarna slogs upp och när jag såg de två stora siffror på väggen framför mig som jag förstod att jag var på avdelning 14. Jag steg ur hissen och gick fram till ingången till avdelningen, dörrarna slogs upp och framför mig fanns en lång korridor. När jag gick i korridoren mötte jag den läkare jag träffat i verkligheten, han kände igen mig och hälsade.
I slutet på korridoren tog jag höger och sedan såg jag dörren till rummet som pryddes med en skylt med siffran 2 på. Dörren var halft vidöppen och jag kunde se han ligga där inne i fosterställning och sova.
Jag tvekade en stund men gick sedan in och slog mig ner vid bordet som fanns där inne och iakttog hans djupa andetag. På en hylla ovanför bordet fanns fotografier på hans familj. I fönstret i en vas stod en tulpanbukett och lutandes mot vasen ett litet gosedjur. Plötsligt vaknade han till och fick se att jag var i rummet, han hälsade glatt, satte sig upp och vi började prata.

Och där slutade allt, låg där och grät. Det läskiga är att det verkligen var något jag upplevt i verkligheten och nästan varje natt så återkommer det till mig. Kanske är det begravningen som behövs för att jag verkligen ska förstå att han är borta och sluta drömma om det, det känns som att jag inte förstått vad som hänt ännu. Allt gick så otroligt fort.